Lars Molins eget “förord” till serien: “Varje generation har sin ödestid, de få dagar, veckor eller bara timmar då vi fattar avgörande beslut som sedan får betalas eller avnjutas genom ett helt långt liv. Det är den tid då vi förälskar oss, avlar barn, handlar trolöst eller på annat sätt skuldsätter oss känslomässigt för hela livet. Detta ska bli berättelsen om tre generationers känsloreverser, några av dem inte förfallna till betalning. Det är ingen serie, utan en långfilm på sexton timmar, om några människor och deras drömmar, om hur dagens Sverige blir till.”
Serien talar väldigt mycket för sig själv och det var fantastiskt att få arbeta tillsammans med Lars Molin. Jag saknar hans sätt att berätta historier idag. Förutom det så är det nog värmen i studion som är ett bestående minne. Att sitta inklämd i Capronin med alla lampor, klädd i det gamla fodrade flygstället var en bantningskur som skulle fått dagens GI-metod att framstå som rena gräddfesten.
