Som ni vill ha det, 1985, John Caird, Stockholms Stadsteater, William Shadespeare
Shakespeares komedi “Som ni vill ha det” har roat generation efter generation med sina kärleksförklaringar i Ardennerskogens grönska. Pjäsen skildrar en gyllene tillvaro av tolerans, glädje och visdom – en förlorad men ändå närbelägen värld inrättad som vi egentligen vill ha det. Rosalind, förklädd till pojke, blir kär i Orlando. Läget är komplicerat, men till slut får de varandra, precis som pjäsens långa rad av kärlekspar som knyter Hymens band i slutscenen. Ännu efter fyrahundra år talar “Som ni vill ha det” direkt till vår fantasi, därför att den speglar en skapelseprocess som vi alla gått eller ska gå igenom. Vem är jag? Man eller kvinna? Lycklig eller olycklig? Vilket är värst, att vara trött i själen eller trött i benen? Är kärlek sanning eller lögn?
Det var intressant att arbeta under en regissör som var van att göra stora Shakespeare-uppsättningar på fyra veckor vid Royal Shakespeare Company. Där finns en hel del att lära.