Slutspel, 1991, Bo Rehnberg, Elverket i Lund, Samuel Becket
När Samuel Beckett skrev Slutspel (Fin de partie) under 1950-talets andra hälft, hade han ett uppfört drama bakom sig, genombrottspjäsen I väntan på Godot. Hans avsikt var nu att skriva något mer direkt, något som satte klorna i åskådaren. Men utan att göra avkall på det som är författaren och dramatikern Becketts främsta särdrag, den bitska och – ändå – befriande humorn. När Slutspel så spreds över världen för ganska precis femtio år sedan valde många att se den som en framtidsvision. Becketts dystra metafor, en bunker, eller skyddsrum, eller gömställe med fyra människor i olika grader av kroppsligt förfall instängda tillsammans, med ett öde land och ett öde hav utanför, kunde ses som en värld efter ett nukleärt krig. Och Beckett gav inga fasta markeringar för tid eller plats, så det var naturligtvis möjligt. I en tidig manuskriptversion placeras däremot handlingen strax efter första världskriget och i Picardie. Men det är väl ingen tvekan om, och kanske en trivialitet att påpeka, att Slutspel, liksom till exempel Hamlet eller Kung Lear av Shakespeare (som det anspelas på i Becketts pjäs) alltid handlar om nutiden, åskådarens nutid. Sedan kan mycket sägas, och har sagts, om spelet i spelet, om det gåtfulla far-son-förhållandet, om maktspelet mellan Hamm och Clov – dramats huvudkonflikt, om hänvisningar till schack, till Bibeln och Shakespeare osv. Humorn var det till en början inte många som lade märke till, eller om regissörerna inte vågade ta fram den, jag vet inte. På Göteborgs stadsteater fick pjäsen läggas ner efter några få föreställningar 1958, den sista hade fyra personer i publiken, hälften gick under pjäsens gång. I Bengt Ekeroths version i 3 X Beckett på Dramaten 1964 fick både humor och tragik sitt i en lysande uppsättning med Allan Edwall och Björn Gustafsson som Hamm och Clov. Magnus Hedlund Översättare
Kul jobb med kul människor. Vi spelade föreställningen i det gamla elverket i Lund och det enda gnället jag hade då var avsminkningsprocessen… hur jag än bar mig åt så gick den röda färgen inte bort helt och hållet, men fräckt var det.