En känd fyllerist hittas sönderslagen i en av polisens fylleceller. Innan han faller i koma hinner han yttra två ord som först låter som Björn Borg, men det visar sig sen att han menar Björneborgarnas marsch. När han avlider på sjukhuset påbörjas en utredning om polisiärt övervåld och alla spår pekar mot piketpolisbefälet Roger Häll som var med och plockade in mannen.
Det visar sig snart att Häll och hans kollegor, Berg, Pilstam och Mikkelsen har för vana att trakassera missbrukare och andra svaga människor. Till tonerna av Björneborgarnas marsch skrämmer de livet ur sina offer, och med hot och våld försöker de rensa upp i Stockholms undre värld så att “vanligt hyggligt folk ska kunna våga gå ut”.
Det finns egentligen hur mycket som helst att berätta från den här inspelningen, tillräckligt för att hålla ett föredrag. (vilket jag i och för sig har gjort)
Filmen spelades in 1985 och jag hade ännu inte hunnit bli ett ”riksnylle” vilket gjorde att det gick så mycket lättare att bedriva research. Jag hade en ambition att åka med Norrmalmspolisen på nätterna för att se hur polisens verklighet såg ut från insidan, men jag blev förbjuden av producenten att ta någon som helst kontakt med polisen. Anledningen var att RPS (Rikspolisstyrelsen) hade velat ändra i manuset som en förutsättning för att hjälpa till med utlåning av bilar, avspärrningar m.m. Deras argument var att de inte kunde medverka i en film ”där en polisman begår en brottslig handling”. Kravet från polisens sida var att vi skulle ändra i manuset så att ”Farbror Nisse” hade blivit slagen av ett gäng ”punkare” innan Häll och hans grupp hittade honom. Detta var ju ett fullständigt horribelt förslag från polisens sida som produktionen givetvis lade i samma låda som katterna gör sitt i. Däremot ville producenten att jag skulle avstå från att själv ta kontakt med polisen, självklart förstod jag honom, han var rädd att det skulle bli problem för oss om det kom fram att jag dessutom satt och åkte polisbil på nätterna. Men jag hade ansvar för mitt eget skådespelararbete så jag struntade i detta och använde mig av mina egna kontakter inom polisen. Det slutade med att jag åkte i snitt två till tre nattpass i veckan med Norrmalmspolisen i några månader innan själva inspelningen började. Jag åkte till och med ett antal ”skarpa pass” under själva inspelningen. Det måste ha sett helt skruvat ut för mina kollegor när de var ute och filmade på nätterna i Stockholm, och så plötsligt kommer den riktiga polisen och ”tittar till” inspelningen, och i den riktiga polisbilen sitter jag och agerar som om jag vore på riktigt. Det var en kul lek. Men framförallt gav den leken en oerhörd kunskap. När jag tyckte att jag hade begripit vad det var som gjorde att man kunde se på en polis att han var polis, även om han var civilklädd, ville jag testa detta. Jag tog med mig min skådespelarkollega Marvin Yxner ner till Centralen och berättade hur han skulle tänka när han gick, vilken attityd hans skulle ha, och hur vi skulle titta på människor. Inom loppet av en timme hade vi blivit tagna för att vara civilklädda poliser fem gånger. Som grädde på moset blev jag avslutningsvis utskälld av en av hororna på Malmskillnadsgatan för att vara en ”snutjävel…” då kände jag att… nu har jag begripit.
Överenskommelsen jag hade med poliserna jag åkte med var att jag skulle vara en passiv observatör men i övrigt skulle vi agera som om jag var en civilklädd kollega, dels inför allmänheten, och dels inför andra kollegor. När jag väl kommit in i gruppen så suddades den här gränsen ut, t.o.m. så pass mycket så att de vid några tillfällen blandade in mig i verksamheten. När det hände första gången, under jakten på en presumtiv biltjuv, undrade jag hur de tänkte, men fick svaret: ”medborgare som hjälper polisman i polismans tjänsteutövande erhåller polismans skydd och befogenhet…” wow tänkte jag, de här grabbarna har koll. Sen ordade vi inte så mycket mer om den saken.
Det mest bestående intrycket av min PRAO-tid hos polisen var att polisyrket är ett, psykiskt sett, oerhört påfrestande jobb. Polisen lever i, och tvingas hantera, en verklighet som för det mesta är riktigt otrevlig. Att få titta in bakom dörrarna och se den tragik som existerar i folkhemmet är minst sagt psykiskt påfrestande.
Den mest bisarra upplevelsen under den här tiden var natten när Olof Palme mördades. Den kvällen satt jag och åkte med Norrmalmspolisen och vi var just på väg in för ”avbrott”, som det heter när man tar lunch i den polisiära världen. Gruppen jag åkte med hade med sig mat hemifrån men jag var tvungen att stanna till vid Restaurang Röda Rummet på Norra Bantorget och köpa med mig en Pytt i Panna upp på stationen som då låg där Hotel Royal Viking ligger idag. När jag hade fått min pytt och satte mig i polisbilen kom det ett ”all-anrop från 70” (ett anrop till samtliga enheter från ledningscentralen) om att det just hade varit skottlossning i hörnet av Tunnelgatan, Sveavägen. Jag hade precis satt mig i bilen med en varm pytt i handen och gruppen jag åkte med skulle spela kille på avbrottet. En av poliserna, vi kan kalla honom Peter, med tog tag i mikrofonen för att eventuellt svara på anropet, men han väntade några sekunder för att se om någon annan enhet skulle hinna före. Just som han skulle svara på anropet hörde vi Piketen svara, de låg på Kungsgatan och skulle ta uppdraget. Nu kommer det märkliga; vi åkte den lilla sträckan från Norra Bantorget till Norrmalms polisstation, gick upp och åt mat och spelade Kille i en timme. Poliserna hade hela tiden med sig sina bärbara radioapparater. Vi hörde inte ett ljud på radion. Efter avbrottet åkte vi ut till Rågsved för att ingripa i ett lägenhetsbråk. Vi kommer in i en totalt sönderslagen lägenhet, det finns tre vuxna närvarande och en 11-årig dotter ligger och sover efter att äntligen lyckats somna. Det visar sig att en av de här personerna är avviken från en anstalt men hävdar att han har permisson. När detta ska kollas upp av Peter (polis) så kommer nästa anrop från ledningscentralen. Då har det gått nästan två timmar från det att Palme blev skjuten och det har inte hörts ett enda ljud på polisradion… detta anrop handlar om att den s.k. ”två-turen” kommenderas övertid. Detta är tydligen något så ovanligt att Peter reagerar och frågar om det finns en telefon i lägenheten han kan få låna. (detta var före mobiltelefonernas tid) jodå, under en omkullvält soffa i vardagsrummet hittar han en telefon. Han ringer upp till ledningscentralen och frågar vad det sista anropet handlade om. Då först får vi informationen att Statsminister Olof Palme hade blivit skjuten. Detta är två timmar efter att vi hörde det första anropet om skottlossning och det har inte hörts ett knyst på polisradion i hela Stockholm. Efter att lägenhetsbråket hade klarats ut åkte vi runt på måfå ytterligare ett par timmar utan att höra något mer på radion. Det var en minst sagt märklig upplevelse, att veta att jag hade suttit i en polisbil ett par kvarter ifrån den plats där Palme blev skjuten och att de polisiära resurserna som fanns till förfogande inte blev utnyttjade. När jag kom hem på morgonkvisten slog jag på Tv:n och fick då informationen att Statsministern hade dött.
