Svensk vapenindustri står i begrepp att leverera robotsystem till den italienska flottans nya fregatter. Den svenska regeringen fruktar dock att ett av vapensystemen skall vidareexporteras till tredje land och vägrar att leverera fler än tre system. Mitt under pågående förhandlingar kidnappas de svenska representanterna. Tillsammans med sin kollega Joar Lundwall får Carl Hamilton i uppdrag att resa till Sicilien. Förhandlingarna med Don Tommaso misslyckas, Hamilton och Lundwall gör sig beredda att åka hem. Strax före avresan skjuts Joar av Don Tommasos bror. Hamilton ligger kvar bredvid sin vän, sin dotters gudfar, chockad. Kampen mellan Carl Hamilton och Don Tommaso – vendettan – tar sin början.
När det gäller ”Vendetta” så finns det så mycket att berätta att det blir lite svårt att välja.
Lite kul trivia-kunskap är ju ändå att jag var tvungen att tacka nej till den första filmen om Hamilton; ”Coq Rouge”. ”Surt sa räven” kan man ju tycka, med så var det faktiskt. Anledningen var ganska enkel: jag blev uppringd av Jan Guillou något år innan filminspelningen av ”Coq Rouge” kom i igång och blev tillfrågad om jag ville spela hjälten i en ny bok när den nu skulle bli film. Han frågade mycket artigt om han fick skicka boken till mig och självklart, det fick han. Jag läste boken och insåg givetvis, som den lilla pojke jag också är, att här handlade det om att gestalta en fiktiv nationalhjälte och självklart ville jag gärna göra det.
Men tiden gick och efter närmare ett år fick jag erbjudandet att spela huvudrollen i en stor TV-serie som Sveriges Television skulle göra, ”Den Svarta Cirkeln”. Eftersom jag visste att ”Coq Rouge” vår på gång och att jag var tilltänkt för rollen som Hamilton, ringde jag upp filmbolaget och talade om att jag just nu var på väg att låsa upp mig för en inspelning av fem timmars TV-serie för Sveriges Television. Ifall det nu var så att de hade kommit så långt att det var dags för inspelning så kanske det skulle vara en bra grej att veta om det. Detta är nämligen någonting som är så typiskt för filmbranschen – att man tror att världen ska stanna upp bara för att ”nu ska VI igång och filma”. Det blev lite panik i lägret och man bad mig att vänta med att skriva på avtalet med Sveriges Television till dess att finansieringen av den första Hamiltonfilmen var helt klar. Jag lyckades förhala påskrivandet av mitt kontrakt med SVT i några veckor men sen vågade jag inte vänta längre. Jag ville helt enkelt inte riskera att tappa ett så pass stort projekt för någonting som inte var hundra procent klart. När jag sedermera blev tvungen att göra valet mellan det som fanns på papper och det som inte fanns på papper så valde jag att skriva på det enda kontraktet som existerade just då. Filmbolaget hade ännu inte hela finansieringen på plats och vågade därför inte binda upp en huvudskådespelare med ett avtal. När jag meddelade detta blev det lite tråkig stämning och man frågade faktiskt mig vem jag tyckte skulle kunna spela Hamilton i stället för mig… ja, det var ju en fråga… Jag minns att det enda jag sa var: ”ta en okänd skådespelare”. Det var säkerligen en blandning av snikenhet, att jag inte ville se någon av mina etablerade kollegor få rollen, och en seriös synpunkt, att det faktiskt hade varit coolt att se en helt okänd skådespelare kliva in och gestalta en så pass häftig rollfigur. Sen ska man givetvis komma ihåg att Hamilton är en romanfigur, och med det menar jag att det är en romanhjälte som är så fantastisk att det inte kan finnas någon motsvarighet i det verkliga livet. Däremot kan det finnas personer som har en del av Hamiltons kunskaper i verkligheten, och det gör det också. Men det är en annan historia och den ska vi inte reda ut här.
Om det nu är någon som vill skapa en fiktiv konflikt utifrån den här informationen så vill jag göra ett förtydligande. Här vilar inga sura miner och jag tycker att Stellan Skarsgård, som fick rollen istället, gjorde ett utmärkt jobb. Framförallt i den lilla TV-filmen ”Förhöret”.
Angående förberedelsearbetet så var det minst sagt intressant. Eftersom jag var den som hade någon sorts militär erfarenhet (lumpen, dykning, fallskärmsutbildning) så blev jag inblandad i den rent militära bearbetningen av manuset. Det var riktigt kul och jag konsulterade en mängd intressanta personer som var vänliga nog att bistå med sina synpunkter. När det gäller film så är min uppfattning att man, för att kunna skildra en viss verklighet, (om det nu är det man är ute efter) så måste man känna till den verkligheten. Men om det visar sig att den verkligheten är för tråkig, eller helt enkelt omöjlig att gestalta på film ur budgetsynpunkt, så får man göra avsteget med ett slags avstamp i verkligheten. Eller som någon författare uttryckte det: ”sanningen ska man ge fullständigt fan i, men man ska ha stor respekt för det sannolika”.
Det här är ju ett antal år sedan och om man ska berätta något roligt från den här inspelningen så får man ta med i beräkningen att jag på den tiden var lite kinkig när det gällde min integritet. Det gjorde att journalister kunde få det lite bekymmersamt när de skulle intervjua mig. Inspelningen av ”VENDETTA” skedde tills största delen på Mallorca och det var till och med så lyxigt att man hade hyrt en hel judolokal som vi hade till vårt förfogande att träna vapenteknik och annat skojigt i. I samband med inspelningen av bakomfilmen så skulle Hans Viklund göra ett antal intervjuer med mig och jag hade sett till att hans första möte med mig skulle ske i just denna lokal. Det var en fuktskadad gammal skitlokal men det fanns budomattor och en rejäl yta att sprattla runt på. För att det skulle bli något att filma när han kom med sin Betakamera så hade jag bestämt att vi skulle köra lite vapenteknik och närstridsträning. Det var första gången jag träffade Hans och min vana trogen (på den tiden) så ville jag locka fram människan i honom, få kontakt helt enkelt. Det bästa sättet tyckte jag då var att göra honom delaktig i den verksamhet som för tillfället bedrevs. Det innebar just då att han fick hänga på min träning där uppvärmningen avslutades med ett antal armhävningar på knogarna. Underlaget var ett knaggligt cementgolv och mot slutet skakade hela han av ansträngningen. Men till hans försvar måste jag säga att han genomförde uppgiften med heder och efteråt har vi skrattat åt händelsen. Hans kämpande, och mitt “tuffande”. Däremot har jag gjort en liten reflektion: vid den tiden var Hans Viklund en relativt spenslig ung man men sedan dess har han blivit ett antal kilo tyngre för varje år som gått. När jag frågar honom så erkänner han villigt att han tagit revansch i gymet. Hans gjorde därefter ett mycket bra jobb och hanterade den, på den tiden, något besvärligare Sauk.
