KGB-översten Tjivartsev står anklagad för landsförräderi. Carl Hamilton är vän med översten och åker till Ryssland för att hjälpa honom.
Skådespelare: Stefan Sauk, Yevgeni Lazarev, Igor Ledogorov, Lars Lind, m.fl.
Det intressanta med det här projektet var dels förarbetet, och dels själva inspelningsplatsen, Moskva.
Eftersom det mesta av min dialog var på ryska var jag tvungen att plugga in mina repliker tillsammans med någon som verkligen kunde ryska, och då räckte det inte med någon svensk lärare som i sin tur lärt sig språket. I och med att Hamilton, enligt böckerna, talar flytande ryska så var det bara att leta upp någon ”gammal spion”. Vi hittade vad vi sökte och en dag klev Alexandra Turganovna in på mitt kontor; 190 cm bastant rysk kvinna i 35-årsåldern med en tjock rågfärgad fläta som räckte ända ner till svanken. Hon arbetade som simultantolk mellan ryska, svenska, engelska och talade en flytande svenska helt utan brytning. Det var lite egenartat att höra någon som lärt sig svenska i ett annat land tala vårt språk så perfekt och jag var övertygad om att hon extraknäckade åt antingen KGB eller GRU, eller båda. På min direkta fråga svarade hon nej. När jag frågade hur det kom sig att hon hamnat i Sverige svarade hon att hon var gift med en svensk man inom fackföreningsrörelsen. Nåja…
Alexandra berättade att alla som tog sin examen på den språkliga institutionen i Moskva blev kontaktade av den ryska underrättelsetjänsten. Men enligt henne kunde man tacka nej. Jag lärde mig mina repliker så pass bra att det ryska teamet började tala ryska med mig. De kunde inte få in i sina huvuden att någon som sprätte iväg sina repliker med perfekt Moskvadialekt när kameran var på inte talade språket för övrigt.
Den mest egenartade upplevelsen (det var förresten många) var när den försupne Jeltsin-look-alike-skådespelaren Alexander Skorokhod fick lite feeling på Röda Torget och klev ur Zil limousinen och började vinka till folket. På den tiden körde man inte med äppeldricka i Ryssland när man skulle låtsas dricka whiskey, och vi hade tagit några stänkare i bilen. Skorokhod blev knall och folk trodde inte sina ögon, men de var fullständigt övertygade om att det var Jeltsin själv som var ute och vinkade. Vi hade nämligen hamnat i väntläge eftersom någon inom den verklige ryska presidentens säkerhetspersonal hade fått för sig att vi hade betalat för lite för att få komma in och filma innanför Kremls murar och en förhandling vidtog. Att stå bredvid en halvpackad, vinkande Boris Jeltsin mitt på Röda Torget var minst sagt en skruvad upplevelse.