Miss Saigon, 1998, Trond Lie, Göta Lejon, Boublil och Claude-Michel Schonberg
Den kritikerrosade svenska originaluppsättningen hade premiär den 22 januari 1998 på Göta Lejon i Stockholm. Med en budget på över 60 miljoner kronor slog uppsättningen rekord som den mest påkostade i svensk teaterhistoria. Även biljettförsäljningen slog rekord; den första dagen såldes drygt 55 000 biljetter. Inför uppsättningen av Miss Saigon byggdes Göta Lejon om för drygt 30 miljoner kronor. Den scenografiskt sett mest kritiska och mest uppmärksammade attraktionen i föreställningen var helikoptern, som till skillnad från London-uppsättningen var i verklig storlek och flög ned och landade på amerikanska ambassadens tak. Producenten Cameron Mackintosh var så förtjust i den svenska uppsättningens regi, kostym, scenografi och teknik att han lät producera identiska versioner i bl.a. Asien och i turnésammanhang. Den 29 november 2002 sattes en engelskspråkig version upp på Malmö Opera och Musikteater i Malmö.
Som nämnts i min biografi så trodde jag att det hade gått en gasläcka på Söder när jag fick frågan om jag kunde tänka mig att spela huvudrollen i Miss Saigon. Jag var helt övertygad om att producenterna hade inhalerat något som gjorde att de kunde komma på en sådan idé. Eller, vilket var det mest troliga, att det var en setup för TV-programmet ”Blåsningen”. Jag visste att de hade varit ute efter mig tidigare och nu tog jag det säkra före det osäkra och körde upp till teater Göta Lejon på motorcykel och behöll hjälmen på när jag gick in på kontoret. Snabbt scannade jag av rummet efter dolda kameror men kunde inte se några. Rätt snabbt insåg jag att dessa människor faktiskt menade allvar med sin förfrågan. Hjälmen åkte av och jag lyssnade uppmärksamt. Jag fick för ordningens skull ställa mig vid ett piano och sjunga ”Vem kan segla förutan vind” i olika tonarter för att kolla av mitt register. Egil Monn-Iversen gav klartecken vad det gällde mitt omfång på rösten och det var då upp till mig att bestämma mig. Jag åkte direkt till London för att se föreställningen så att jag kunde få något grepp om vad det var för något som jag var på väg in i. När jag insåg att rollen som ”Fixaren” (The Enginer) från början var skriven för en skådespelare som kan sjunga, och dessutom upptäckte att den som sjöng/spelade rollen i den här Londonuppsättningen inte höll ut tonerna med ett klassiskt vibrato så tyckte jag att det fanns en chans att jag skulle kunna klara av uppgiften. Sen var det bara hem och börja sjunga. Fem sångpedagoger hann jag med innan föreställningen av Miss Saigon på Göta Lejon i Stockholm var färdigspelad. Att jag varken kunde noter eller var en driven sångare var nog en förutsättning för att jag skulle klara av uppgiften. Hade jag begripit hur svår uppgiften faktiskt var, rent musikaliskt, hade jag nog tröskeln varit högre. Visserligen krävdes det mer tränade röster av de andra skådespelarna i musikalen, framförallt av de som spelade Kim och Chris, men de hade åtminstone musik som gav stöd åt sången. När jag klev in på scenen i föreställningen så lät det ibland som orkestern gick bärsärk i orkesterdiket. Och mitt i allt detta skulle jag sjunga… nu gick det hela bra och jag erhöll en Guldmask för årets bästa manliga musikalartist det året. Det imponerade till och med på mig. En märklig omständighet i sammanhanget var att jag blev ombedd att ta över det konstnärliga ledarskapet för föreställningen direkt efter premiären. Det var som det var med den saken och hade sina orsaker men det var en minst sagt intressant uppgift att bibehålla, och utveckla föreställningen när jag själv stod på scenen. Jag löste uppgiften med en videokamera i salongen.
