Lasse Brudell är ansvarig programmerare vid flygbasen i Vidsel i Norrbotten. Han arbetar med det topphemliga försvarssystemet EWS till JAS Gripen. Major Haglund som leder en militär specialstyrka, är en desillusionerad och ärrad krigsveteran.
Deras vägar korsas när Haglund kallas in för att höja säkerhetsrutinerna inför en demonstration av Gripensystemet för utländska intressenter. Den eftertraktade mjukvaran är hårdvaluta i det internationella maktspelet och måste skyddas.
Främmande agenter kidnappar Lasses familj för att komma åt det topphemliga försvarssystemet. Plötsligt står många miljarder på spel och Lasse Brudell befinner sig i en mardrömslik situation.
Haglund verkar vara hans enda räddning. Motvilligt börjar de samarbeta, men det är inte bara deras olika temperament och personligheter som krockar. Haglund har också börjat misstänka Lasse Brudell för högförräderi. Lasse tvingas nu välja mellan att bli spion och förråda sitt land, eller förbli lojal och offra sin familj.
Manus: Karin Alvtegen, Stefan Sauk.
Upprinnelsen till filmen “Hotet” skedde när några goda vänner från SAAB och Flygvapnet besökte inspelningen av “Dykaren”. Tagna av upplevelsen tyckte de att: ”fan, kan man inte göra en svensk Top Gun…” Nej sade jag, det kan man verkligen inte. För det första därför att vi inte har samma patriotiska förhållningssätt till vårt eget land här i Sverige som man har i USA, och vi har inte heller samma inställning till militärindustrin som amerikanarna. Men eftersom jag har ett gammalt flygintresse kunde jag inte riktigt släppa tanken. Min första idé var att göra en politiskt korrekt historia om manligt och kvinnligt i en annorlunda men fräck miljö, en flygflottilj är nämligen en mycket speciell miljö. Eller som den före detta informationschefen på Flygvapnet uttryckte saken: ”man må ha vilken uppfattning som helst om den militära världen, men en tänd efterbrännkammare lämnar ingen oberörd…”
Min tanke var att via en gråraggig divisionschef och en kvinnlig flygvapenpilot kunna välta på alla stenar när det gällde genusperspektivet. Tanken var bra men vi var tvungna att hitta en historia, en tråd som bar handlingen framåt. Det var verkligen inte självklart ur det perspektivet. Jag började titta in i projektet tillsammans med Ken Lindberg, f.d. uppvisningspilot på JAS Gripen, och som då var ställföreträdande chef för TU JAS. (den taktiska utvecklingen av JAS Gripen) då gjorde jag en upptäckt som förvånade mig. Den mediala bilden av JAS Gripen här hemma i Sverige var ju entydig, enligt den hade vi tillverkat ”världens dyraste jordfräs” som knappt kunde flyga, och om den till äventyrs kom upp i luften så störtade den. Sanningen var den rakt motsatta. Vi låg då, (och ligger kanske fortfarande) fem år före resten av världen i utvecklingen av fjärde generationens stridsflygplan. Och i förhållande till Viggensystemet och andra jämförbara projekt i världen så hade Gripen extremt få haverier i utvecklingsfasen. Bara den insikten, att svenska folket hade matats med en så felaktig bild av något som vi ändå lagt så mycket pengar på, räckte gott och väl för att motivera mig att göra något av idén. Sen kan man givetvis diskutera vapenindustrin i stort, eller hur många plan vi ska ha m.m. men det är en helt annan sak. Jag ville berätta en spännande historia kort och gott.
När jag grävde djupare i Gripenprojektet upptäckte jag ytterligare en sak, nämligen att det kanske hemligaste vi hade i Sverige just då, (och kanske fortfarande) militärt sett, var en del av programvaran som satt i Gripen. Vi säljer visserligen flygplanet, själva ”datorn”, men vi säljer inte vissa delar av mjukvaran. Det jag talar om kallas EWS (Electronic Warfare System) och en del av detta system kan bäst beskrivas som ett slags bibliotek av ”fotavtryck” från andra länders vapensystem, fotavtryck som gör att Gripen kan anlägga rätt motmedel. Den här mjukvaran laddas i planet före start i form av en datastav. När Gripen ska ut på den internationella arenan så är det många som gärna skulle vilja veta vad vi känner till om andra länders vapensystem. När jag insåg detta visste jag att det fanns ett upplägg till en klassisk spionhistoria.
Vapenindustrin och handeln med vapen i världen är en extremt smutsig verksamhet där mutor och ”foul play” hör till vardagen. Det som händer i “Hotet” har visserligen inte hänt i verkligheten men det har hänt, och händer andra saker, som är nog så allvarliga, om inte allvarligare. Såtillvida är “Hotet” definitivt en verklighetsbaserad historia.
Projektet startade på hösten 1999 när jag och Ken Lindberg satte oss på Gripencentrum, F7 Såtenäs och började skissa på en historia.
Därefter tog vi kontakt med Försvarsmakten för att höra om vi kunde räkna med deras hjälp. Utan Försvarsmaktens medverkan hade det aldrig gått att göra filmen. Vi fick ett ”letter of intent”, och med det i handen började arbetet med att bygga projektet. Steg ett var att hitta rätt regissör. Vi tyckte att Kjell Sundvall var rätt för uppgiften och frågade honom. Han blev intresserad och därefter gick vi till producenten Christer Abrahamsen på Cinema Art. Han är själv pilot och blev intresserad.
Nästa steg i processen var att hitta någon som jag kunde skriva manus tillsammans med. Helt enkelt därför att jag tyckte att det var tråkigt att skriva ensam. Vi ville gärna ha en kvinnlig medförfattare och efter lite letande fann vi till vår glädje Karin Alvtegen, som också kunde tänka sig att påta sig uppgiften. Vi började med att åka till Toscana en vecka för att skissa upp hela historien från A till Ö. Drygt fem år senare hade filmen premiär.
