Riket

TV, 2005, ,

Sveriges Televisions jättesatsning på ett historiskt dokudrama med ett lärandeperspektiv

Att tacka ja till medverkan i Sveriges Televisions dokudrama ”Riket” var ett vågspel. Skulle jag förlora min trovärdighet som seriös skådespelare eller kunde jag kosta på mig att leka lite efter alla år… Det var frågan. Nu tyckte jag att jag var så pass etablerad som skådespelare, och dessutom känd för så många olika saker, att jag kunde våga mig på projektet. Det som gjorde att jag slutligen tackade ja till uppgiften var den höga ambitionsnivån i satsningen, och att det var något helt nytt. Det fanns även ett lärandeperspektiv med i sammanhanget, dels om vår historia, och dels om människan.

Nu blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig, det blir ju aldrig det, men det blir alltid något. Tyvärr påverkade min medverkan i ”Riket” mer än jag trodde. Året efter att den sista säsongen hade slutat började jag plötsligt få erbjudanden om att vara programledare i än den ena och än den andra produktionen, samtidigt som det började glesna mellan de rena skådespelarerbjudandena. Och det var ju inte riktigt tanken.

Hur som helst så är ”Riket” definitivt något av det roligaste jag har gjort och jag ångrar inte att jag påtog mig uppgiften. Att se hur vuxna människor gick in i ”Rikets” fiktiva värld och sen nästan började tro att den var verklig var fascinerande. Deras respekt för SPELLEDAREN blev ibland nästan komisk och vi gjorde allt för att mytbilda runt karaktären. För det första beblandade jag mig aldrig med deltagarna, de enda gångerna de såg mig var när SPELLEDAREN kom in i deras liv och ställde till det för dem. För det andra såg deltagarna aldrig mig arbeta som skådespelare eftersom det aldrig gjordes några omtagningar. Så fort det var deltagare med i en scen så var det bara en tagning som gällde, oavsett hur komplicerad den var. SPELLEDAREN kom, gjorde sin grej, och gick. Omtagningar fanns inte på kartan. Om fotograferna inte lyckades fick vi lösa det i efterhand. Det ställde höga krav på alla inblandade men vi lyckades. Det gjorde att deltagarna började uppleva SPELLEDAREN som verklig, hur underligt det än låter. Jag antar att det var lite av samma psykologi som i lumpen, mötte man regementschefen i korridoren (vilket var extremt ovanligt) så sket man nästan på sig.

I den första omgången av ”Riket”, som utspelade sig på Medeltiden, var det en av de unga manliga deltagarna som hade fått en ironisk liten present av SPELLEDAREN, då ville han inte vara sämre så han tillverkade en träskulptur, som han i sin tur ville ge SPELLEDAREN som present. I egenskap av härskare så hade han ett antal individuella möten med mig och jag tror han var inne tre gånger med den lilla träskulpturen i handen. Varje gång hade han föresatt sig att han skulle räcka över den till mig, men varje gång hade han den lilla träskulpturen med sig ut igen. Han kom helt av sig i mötet och lyckades aldrig lämna över presenten. Det var både intressant och gulligt.

Det som var spännande med de individuella mötena mellan SPELLEDARE och deltagare var att vi skrev scenerna innan mötena. Helt enkelt därför att det var viss information som behövde kommuniceras till respektive deltagare i deras roll som härskare. Men i och med att jag aldrig träffade deltagarna annat än när det var tagning så var vi tvungna att lämna lucka i manus för deltagarens repliker. Vi skrev mina repliker och hade en idé om hur vi ville att scenen skulle utspela sig, men sen fick det bli som det blev. Som medförfattare och skådespelare kan jag säga att det var minst sagt ett egenartat sätt att arbeta, men oerhört intressant. Det kanske mest intressanta var hur väl det gick att förutsäga respektive deltagares reaktioner. Hur som helst så blir det inga mer program av ”Riket” av den enkla anledningen att de är för dyra att göra. Sen tror jag kanske att ambitionen var lite för hög för genren. Att det skulle ha varit en flopp med för lite tittarsiffror stämmer inte. ”Riket” var dessutom det mest nerladdade programmet från Internet när det var aktuellt.