Linje lusta

Teater, 1983,

Linje lusta, 1983, Jurij Lederman, Teaterhögskolan i Göteborg, Tennessee Williams

Stella och Stanley är kära. Jättekära. De bråkar. De slåss. De skriker åt varandra men de förenas hela tiden i öm passion. Stella har lämnat överklasslivet för att leva med Stanley i en ganska torftig lägenhet på Paradistorget, längs med spårvagnspåret för linjen som heter Lusta. Med det tåget kommer en vacker dag Stellas syster Blanche intravandes med sina pälsar, vackra smycken och många klänningar. Blanche är först förfärad över Stellas torftiga liv och Stanleys burdusa och osofistikerade arbetarstil men kan ändå inte hjälpa att hon är attraherad av Stanely. Han å sin sida avskyr Blanche förljugenhet och översittarstil. Så småningom krackelerar ytan och Blanche visar sig ha fler en ett skelett i garderoben. Linje lustas originaltitel är ”A streetcar named Desire” och skrevs av Tennesse Williams 1947. Han växte upp i den amerikanska södern och många av hans pjäser handlar om den rika överklassen i sydstaterna. Pjäsen ”Linje lusta” har flera teman; klasstillhörighet, alkoholism, galenskap, otrohet och ångest om vart annat. Men framför allt är drivkraften i pjäsen lust och attraktion.

Att som elev på Teaterhögskolan dels få spela ”Hamlet” och dels få spela STANLEY KOWALSKI i ”Linje Lusta” i slutproduktionerna kan tyckas både märkligt och orättvist. Faktum var att efter att ha spelat ”Hamlet” i den första slutproduktionen så blev rollen som STANLEY KOWALSKI över till mig. Jag säger ”blev över” eftersom jag i sann demokratisk anda snällt fått vänta till sist i produktion nummer två för att det skulle bli rättvist. Personligen hade jag inga bekymmer med den saken och ingen annan heller. Men när då den kvinnliga skådespelareleven som skulle spela BLANCHE DU BOIS insåg vilken roll hon faktiskt skulle spela så ville hon givetvis få med så många scener som möjligt för att få visa så mycket som möjligt av sitt register. Påföljden blev att jag åkte med i svepet och plötsligt stod jag där igen med en kanonroll i slutproduktion nummer två också. Så kan det gå. På en av bilderna från föreställningen så dukar jag av bordet på STANLEY KOWALSKIS manér, aningen upprörd, och vid en föreställning fick jag sådant tryck i avdukningen att tallriken satte sig i dörren till ett vitrinskåp som stod i fonden.