Hedda Gabler

TV, 1993, ,

Henrik Ibsen skrev Hedda Gabler år 1890 och pjäsen upphör inte att avslöja våra skuggsidor. I Hedda Gabler finner man ett kvinnoporträtt som alltid kommer att ligga i tiden och det är ett mycket olyckligt kvinnoöde. Hedda är inte en kvinna man sympatiserar med, hon är beräknande och manipulerande och samtidigt har hon en identifikations- och beröringsyta av sådana mått som sällan skådat sin like i världsdramatiken.

Ett av de mer pinsamma ögonblicken i mitt liv inträffade under inspelningen av “Hedda Gabler”. På den tiden körde jag en 650 kubiks Offroad-motorcykel och det visade sig att varken Lena Endre eller Gunilla Röör någonsin hade åkt motorcykel. Det blev givetvis ett projekt att ändra på den saken. Nu jobbade vi ganska intensivt och sista inspelningsdagen kom vi plötsligt på att vi ännu inte hade åkt någon motorcykel. Men då hade vi ett problem att lösa, om jag skulle kunna skjutsa runt mina kvinnliga kollegor en sväng var, så behövde vi en hjälm till. Vi frågade vår rekvisitör om det eventuellt kunde finnas en hjälm i kostymförrådet på Sveriges Television som vi kunde låna för ändamålet. Efter mycket letande fick vi det nedslående svaret att det inte fanns en enda hjälm att uppbringa på hela SVT. Då kom jag med det oerhört intelligenta förslaget att Lena och Gunilla kunde låna min hjälm så skulle jag köra utan. Sagt och gjort, först tar jag en sväng med Lena bakom mig på motorcykeln till kiosken på Valhallavägen och tillbaka. Därefter tar jag en lite längre sväng med Gunilla. Till saken hör att vi fortfarande har våra 1800-talskläder på oss. Själv såg jag ut som en präst från den tiden med hög stärkkrage och Gunilla fick hissa upp sin imposanta klänning för att kunna gränsla ekipaget. När vi kommer tillbaka från Djurgården och just passerar Filmhuset möter vi en annan motorcykel i rondellen. Vi viker av mot baksidan på TV-huset och kommer fram till grinden, då kommer motorcykeln vi just mötte ikapp oss. Det visar sig att det är en civilklädd polis från den civilklädda s.k. ”Off-roadgruppen.” Han är milt sagt upprörd, han är faktiskt så arg så att han skakar, uppenbarligen tar han detta personligt. När han sedan känner igen mig blir han dessutom besviken över att en skådespelare som han högaktar kan vara så korkad att han kör motorcykel utan hjälm på huvudet. Jag skämdes som en hund över att ha blivit påkommen och ville helst av allt bara sjunka genom jorden om det hade varit möjligt. För att ytterligare få mig att känna mig som en skit tar han fram ett gäng bilder från MC-olyckor där föraren har kört utan hjälm. Det var sannerligen inga trevliga bilder. När polismannen besinnat sig något erkände han att han inte trodde sina ögon när han såg oss i rondellen. Han trodde helt enkelt att han mötte en galen präst som rövat bort en kvinna från en annan tid… typ.