Fatimas tredje hemlighet

Film, 1999,

Till Carsten Inför en applåderande publik inkommer på scenen en kvinna och en manlig dvärg med ett kryss ritat på hjässan. I handen bär han ett svärd. Kvinnan träder en repsnara över dvärgens ben och hissar med en talja upp honom med huvudet ner. Svärdet är placerat med spetsen direkt under honom. Repet fäster hon med en karbinhake vid den pall där hon satt sig. Kvinnan till publiken: ”Nu ska jag läsa poesi för er. Förutsättningarna är följande: Om jag under uppläsningen förnimmer minsta tecken på ointresse, en gäspning eller en hostning eller en gest av otålighet kommer jag omedelbart att resa mig upp. Poesi, som all djupare mänsklig verksamhet, kräver koncentration.” Uppläsningen börjar: ”I begynnelsen var världen god och främmande, och mellan kvinna och man rådde längtan och åtrå… Ett danspar utför olika figurer och turer mot en vit dekor, som plötsligt förvandlas till något som liknar kamouflagenät. På ljudbandet hörs ljudet av en helikopter och en opersonlig röst. Bilderna av paret blir alltmer fragmentariska. Ett samtal pågår mellan en terapeut och hennes manliga patient i en surrealistisk miljö: ett avskalat, vitmålat träd, från vilket svarta glödlampor hänger som frukter. Patienten berättar en destruktiv och frustrerande dröm. ”Det är så vi långsamt vittrar sönder inför ögonen på en skräckslagen Gud.” En naken blind man med mörka glasögon sjunger med stor möda och ansträngning ”Här är gudagott att vara…” En gammal kvinna med sin skötare. Skötaren säger: ”Det räcker inte att sjunga. Du måste berätta också. Vi måste odla ordet i oss. Och hålla det levande. Ordet är vissa rädda för. Det kan dom inte kontrollera. Och det skrämmer dom.” Till slut stoppar han vadd in i åldringens mun. En ung man ligger i ett solarium som påminner om ett bårhus. I en gång på en vind träffar den lilla flickan Fatima en ängel som förmanar henne: ”Du ska gå ensam med dig själv och tänka stora tankar. Bara så kan du bli del av hemligheten, mysteriet bakom allt.” En dörr hörs öppnas. ”Nu kommer dom. Ge dig iväg. Och se dig inte om. Fort!” Den lilla flickan kommer i en lägenhet och öppnar sitt dockskåp där vi i de olika facken känner igen små kopior av de figurer som framträtt i filmens scener. Flickans ansikte övergår i den gamla kvinnans. Text: Livet är obeskrivligt roligt.

Om möjligt ska jag försöka lägga ut hela denna lilla vackra film här.