Alkestis, 1984, Martin Berggren, Göteborgs Stadsteater, Euripides
Den äldsta av Euripides tragedier heter Alkestis, den är ett mellanting mellan tragedi och komedi och uruppfördes 438 f.Kr. Det handlar om kung Admetos, som ska dö, men räddas genom att hans unga drottning, Alkestis, offrar sitt liv för honom av ren kärlek. Men Herakles kommer förbi sorgehuset och lyckas genom en brottning med Döden (Thanatos) rädda Alkestis till livet.
Detta var mitt första jobb på teatern och det var lite av en chock att komma till Göteborgs Stadsteater den här tiden. Stämningen var olidlig och det fanns en trött uppgivenhet i efterdyningarna av den stora manifeststriden, med två mycket definierade läger på teatern. De som hade varit för och de som hade varit emot. I “Alkestis” hade jag hamnat i det läger som hade varit emot manifestet och det kändes som om jag hamnat i en grupp människor som sårats i själen på något märkligt, svårdefinierat sätt. Min första upptäckt var att jag hade en helt annan attack på arbetet än vad som var brukligt på teatern och när jag en dag påtalade detta blev det alldeles tyst. Den långa tystnaden bröts av att regissören harklade sig och föreslog att vi skulle ta lunch eftersom vi tydligen inte kom längre just för tillfället med att hitta det optimala sceneriet. Jag kände mig som barnet i “Kejsarens nya Kläder” som just hade påtalat en uppenbar sanning som man vant sig att blunda för.