Andra världskriget. Aleks som på en öde ö bland sönderbombade hus i Warszawagettot. Han måste själv skaffa mat och vatten. Det enda han äger är en vit liten mus och hoppet att pappan ska komma tillbaka. Det är En fantastisk berättelse om en 11-årings mod och överlevnadsförmåga. Boken har filmats och bl a visats i många skolor, även i Sverige.
Detta är en verklighetsskildring som bygger på författaren Uri Orlevs egna upplevelser som barn. Aleks är 11 år och bor i det judiska gettot i Warszava. Ingen är tillåten att gå utanför murarna. En dag försvinner Aleks mamma när hon besöker vänner i en annan del av gettot. Det dröjer inte länge förrän polisen kommer och tar Aleks pappa, som säger till honom att gömma sig och vänta tills han kommer tillbaka om några dagar eller veckor.
Aleks gömmer sig först i en utbombad källare, det enda sällskap han har är hans lilla vita mus Snö. Tyskarna och poliserna gör ständiga razzior och Aleks inser att han måste hitta ett bättre gömställe. Det blir ett utbombat hus utan trappor, han tillverkar en repstege som gör det möjligt för honom att ta sig upp till tredje våningen där det finns ett skafferi som han kan bo i.
Aleks gör raider i omgivningen för att hämta mat, böcker och kläder. Han lär sig att undvika plundrarna som härjar, tyskarna som gör razzior i området och de polska poliserna som letar efter folk som gömmer sig i gettot. Månaderna går och pappan dyker inte upp, det är vinter och Aleks kämpar för att klara sig.
När jag läste manuset till ”The Island on Bird Street” första gången grät jag. Det är ett av de vackraste manus jag läst och det blev också en gripande film. Jag hade uppgiften att spela rollen som den synnerligen obehaglige kommendanten i Warszawagettot Brigadeführer Goelher. Min enda tröst var att jag deltog i en fantastisk historia och fick möjligheten att spela med en gammal Hollywoodlegend som Jack Warden. Patrick Bergin från ”Sleeping With the Enemy” var också med. Alla exteriörscener spelades in i den polska staden Wroclaw, före detta Breslau.
En av de mest bisarra upplevelser jag haft på en filminspelning inträffade när jag och min polske kollega rörde oss en bit ifrån inspelningsteamet i våra imposanta uniformer. Min uniform var en uppsydd, exakt kopia av en Brigadeführers uniform, vilket idag motsvarar graden Brigadgeneral. Då kommer det en äldre dam gående, släpandes på sina kassar, hon stannar upp när hon får se oss och säger något på polska. Därefter vaggar hon in genom en port och försvinner. Jag förstod så klart inte vad hon sa men det var tydligt på hennes kroppsspråk att hon menade vartenda ord. När jag bad min polske skådespelarkollega översätta vad hon sa ville han inte berätta, kallade henne bara för en dum gammal gumma. Men jag insisterade och slutligen berättade han vad hon hade sagt: ”ja, tyskarna visste hur man skulle behandla judarna…” jag blev alldeles stum, stum och förbannad. Några dagar senare blev inspelningen hotad av ett gäng skinheads. Jag föreslog då att jag skulle möta upp dem ensam, iförd min uniform med tillhörande glitter, bara för att se hur de skulle reagera. Förvirringen hade nog blivit total. Förmodligen hade jag kunnat ställa upp hela högen av äggskal på ett led linje och kommenderat gåsmarsch rakt ner i floden.
Under inspelningspauserna tog jag alltid på mig min egen privata keps för att stå ut med synen av mig själv (se bilder). Det här är en film som jag rekommenderar varmt.
