Nyligen tackade jag ja till att bli ordförande i Alzheimerfonden. Det är inte så att jag har någon koppling till sjukdomen, det hela började med att jag blev tillfrågad om jag ville läsa in ett kapitel i Kristina Frölings bok ”Ett Minne För Livet” och på den vägen är det. Jag läste in kapitlet och läste även valda delar i olika sammanhang som t.ex. på Alzheimerdagen, jag blev också lite av en ambassadör för fonden i och med att jag vid ett par tillfällen tagit emot checken från Postkodlotteriet. Detta ledde så småningom till en diskussion om fondens förmåga att samla in pengar till forskningen som i sin tur ledde till att jag blev tillfrågad om jag ville bli ordförande. Och på den vägen är det.
Alzheimer kallas också de anhörigas sjukdom och uttrycket är befogat. Nära och kära till dem som drabbas upplever svåra emotionella påfrestningar och de sociala och praktiska konsekvenserna blir ofta stora. Att se en av sina närmaste fullständigt tappa orienteringen i tillvaron medan minnet och minnesfunktionerna raderas bit för bit är en hjärtslitande upplevelse. Och det finns ingen återvändo – alzheimer är en dödlig sjukdom. Till hundra procent.
Svensk forskning ligger i frontlinjen när det gäller att hitta en lösning på Alzheimers sjukdom. Men det saknas pengar. Redan i dag kostar demenssjukdomarna samhället cirka 50 miljarder.
Som nytillträdd ordförande vill jag sätta Alzheimers sjukdom på kartan i vårt land. Mitt mål är också att öka fokus på att samla in pengar till forskningen. Här kommer vi alla in i bilden. För vårt bidrag behövs, litet som stort. Tillsammans kan vi göra skillnad.
Varma hälsningar
Stefan