Lets Dance är nu historia för min del och det har tagit tid att verkligen landa. Det är faktiskt först nu som jag på allvar tagit mark efter det lilla äventyret. Att vara med i Lets Dance var minst sagt en resa. En resa som på alla sätt var omtumlande, både fysiskt, psykiskt och emotionellt. Men det är ingenting jag skulle vilja ha ogjort.
Efter att på olika sätt i snart 20 år försökt ge en något mer nyanserad bild av vem jag är som person så behövdes det bara ett par tre program för att lyckas kommunicera en annan sida av mig själv. Men det handlade inte bara om det, att dansa, att försöka röra sig vackert till musik är en helande sysselsättning. Jag sa samma sak när jag började sjunga inför min insats i musikalen Miss Saigon. Jag uttryckte det som att det var rena hälsokosten att sjunga och det gäller även dans. Dans är sensuellt, erotiskt, flörtigt, och romantiskt. Ett spel mellan de två som dansar. Ett förspel om man så vill. Med lite olika uttryck och känsla beroende på vilken dans man ägnar sig åt.
Jag och min danspartner, Malin Johansson räknade ut att vi dansade 67 dagar i ett sträck där varje dag bestod av c:a 3 – 4 timmars effektiv träning. Och vi tillbringade säkert 7 – 8 timmar tillsammans per dag. Ibland mer. Det är oerhört intensivt och ingenting jag rekommenderar om man inte är medveten om vad det kommer att kosta. Det finns ingen som helst tid för någonting annat. Det är bara att sätta livet på ”hold” och kämpa på.